Snart 9 månader...

Snart är det dags för kalas, Melker fyller 9 månader. Mycket har hänt sedan bilden ovan togs, då han kom till oss för första gången.

Då, när han kom, vägde han strax under 3 kilo och idag kvalar han in på drygt 11 kilo. Han är för stor, drygt 3 cm, enligt nån satt standard vilket gör att han slipper utställning. Men egentligen är han helt perfekt. Att han är lite större gör att vår jämförelse mellan Norton, som var en mellanschnauzer, lättare. Han är lagomt liten för att kunna tas under armen, eller i alla fall med två armar, men samtidigt tillräckligt stor för att kunna hänga med över stock och sten, genom kalhyggen med alla kvistar och lämnade stockar som lämnats.

Från dag ett har jag haft en plan på vad vi ska lära oss. Med erfarenheten om hur Norton funkade i färskt minne så var siktet inställt. Bättre än Norton och det säger en hel del om jag får säga det själv. 😁 Planen är uppdelad i två delar. Del ett är att lära sig sånt som gör att vardagen funkar bra dvs. kunna gå lös, komma på inkallning, stanna på kommando och kunna stanna kvar när jag t.ex. går fram till en annan hund eller människa. På dessa moment är mina krav högt ställda. De ska fungera så när 100 procent det bara går. Om detta fungerar så får Melker än mer frihet när jag "vet" att han funkar med mig.

Del två i saker som vi tränar på är mer av arten "cirkuskonster".

-Ska han uppträda på cirkus?

-Nä, det ska han inte!

Det jag menar är att det finns saker som underlättar vardagen, del , medan andra saker så som att kunna rulla runt, sitta vackert, hämta en pinne som kastas etc etc. Bra saker för att bygga kontakt mellan människa och hund och mycket roligt att kunna och träna MEN de är inte viktiga för mig för att vi ska funka i vardagen.

Hemma levererar vi väldigt få kommandon och måsten. Melker är Melker och gör vad han vill utan att vi styr och ställer (inom rimliga gränser). Såklart finns det förbud mot att vara i möbler, tugga på sladdar mm men inte mer. Vi leker och busar ganska ofta, nåt som han verkligen uppskattar.

Ute i skogen sker ofta ganska lite muntlig kommunikation. Melker snusar på sitt och jag fnurra på mitt. Ren och skär avkoppling i skogen. Vi finns där för varandra utan att störa varandra. 🤓 Jo, om det kommer folk, en annan hund eller annat djur så blir det tydlig kommunikation om att "stanna" eller en inkallning. Det är just det jag menar med sakerna vi tränar i steg ett, det som gör att han får vara lös. Där funkar det inte att börja med en "cirkuskonst". Återigen, missförstå mig rätt. Att träna "cirkuskonster" är en del i att bygga relation med sin hund och är en del i andra viktiga moment men då tränar jag dem med en tanke på nästa steg. Allt vi gör i steg ett, ligg, sitt, stanna kvar, stanna, hit, gå sidan, är saker som ska funka varje dag i varje situation. Då, och först då, känner jag mig riktigt trygg med att ha Melker lös.

Hur kommer man då dit? Ja, inte är det genom att vänta utan det är genom att långsamt träna i trygga miljöer och sakta bygga/ge förtroende till sin hund. Hitta varje tillfälle att träna och tänja på gränsen lite. Kan vara utanför mataffären, när man träffar grannen med sin hund, när man går på promenaden etc etc etc. Det finns massor av tillfällen att träna om man vet var man vill. Träningarna, tycker jag. ska ske på ställen där jag normalt rör mig. Att träna att ha sin hund lös på en träningsplan, inhägnad men inte i skogen, på gården, på promenaden, blir fel för mig. Jag tävlar ju inte och har inte några sådana planer om det inte finns en klass för allmänna lydnad och uppförande. 🥳

Nåja, var och en förhåller sig till sig och sin hund på det sätt som funkar för de själva. Jag och Melker vet var vi ska och idag, när han snart är 9 månader, så är vi på mycket god väg. Erfarenheten från träningen med Norton gör att vi nu tjänar in ett år eller nåt sånt. Melker är mycket duktig och alla moment kan han, det som nu återstår för oss är att tänja gränserna ordentligt med störningar av olika slag. Att få vara nära en löptik, att avbryta en lek och kunna slappna av, att komma till mig på inkallning trots att han leker, kunna stanna trots att han är på väg till ett kullsyskon är exempel på mycket svåra störning. Men, det finns inga genvägar. Att moment funkar ganska bra duger inte. Det ska funka 98 gånger av 100. Att nå 100 % är en dröm men man behöver vara lite realist också, det är en schnauzer med egen vilja som jag min träningskompis. En kompis som ställer stora krav på mig. 🥰

Hej husse!

Jag bad farmor skriva ett svar på ditt senaste bloggmeddelande. Vill gärna göra min röst hörd jag också, såsom huvudattraktionen i familjen:

Då vill jag säga att jag gillar dig också, husse! Du är en hygglig prick och eftersom jag är en vovve med stil så gillar jag att du lär mig hur jag ska bete mig i vuxenvärlden. För då vet jag att jag kan bli bjuden på både klappar och godis när jag visar mina bästa sidor som du lärt mig. Dessutom har vi ju kul tillsammans!

Din familj är det inget större fel på heller. De han insett att de fått in en liten guldklimp i familjen så vi kan ha kul ihop när de visar sig här, ganska sporadiskt får jag ju säga. Matte träffar jag ju varje dag och hon är helt OK. Jag får erkänna att jag stortrivs hos er så jag vill tacka dig för att du valde mig. Du har tydligen näsa för kvalité!

Jag ska göra mitt bästa för att fortsätta vara till belåtenhet eftersom jag vet att det lönar dig. Du blir glad och jag får lite godis. Schysst!

Och jag trivs bra på mitt dagis också. Hyggliga människor de också. Så vi kör väl på, husse? Vi är på god väg att bli ett riktigt radarpar men utan att behöva på priser på utställningar och skit! Jag är ju en aning ödmjuk som du vet så jag tycker inte man behöver skryta om mig. Det räcker med att man säger som det är. Dvs hur bra som helst!